De svenska kärnkraftreaktorerna tuffar igång nu, en efter en, efter de senaste veckornas turbulens och den nytillsatta Forsmarkledningen lägger sin energi att återupprätta förtroendet för kärnkraften. Men vad gör alla de myndigheter som borde ha upptäckt vad som var på gång i Forsmark och agerat långt tidigare? 

Vi har säkerhetsnämnderna med sammanlagt hundra kommunalpolitiker i kärnkraftkommunerna som ska ge insyn i säkerhetsarbetet i de svenska kärnkraftverken. Vi har reaktorsäkerhetsnämnden, Statens Strålskyddsinstitut, Statens Kärnkraftinspektion och branschens eget erfarenhetsutbyte i World Association of Nuclear Operators, Wano. Det finns FN:s IAEA samt NEA, Nuclear Energy Agency, WENRA, Western European Nuclear Regulators Association, INRA, International Nuclear Regulators Association, NKS, Nordisk kärnsäkerhetsforskning och säkert ytterligare någon.
Och vi saknar en fungerade tillsyn av kärnkraften. 

Det var den 25 juli i fjol som en operatör i Forsmark gjorde den fatala felkoppling som slog ut det ena säkerhetssystemet efter det andra kring ettans reaktor, resultatet kunde ha blivit en härdsmälta. Från övervakande instanser med ansvar för säkerheten, SKI och säkerhetsnämnden i Östhammar, gavs mest lugnande besked, något som skulle komma att erodera deras trovärdighet. 

Inne på Forsmark analyserades händelsen och den 23 oktober slutjusterades den internrapport som sammanfattade säkerhetsläget på kärnkraftverket i en klartext som man sällan ser. Där talas om en degradering av företagets säkerhetskultur, om att rena överträdelser av instruktioner och förordningar hade konstaterats. ”Bristen på tid tycks ofta rättfärdiga ett ökat risktagande på alla nivåer i verksamheten och ett allt vidlyftigare tolkande av de regler som gäller reaktorsäkerhet och personsäkerhet”, hette det bland annat.
Analysen är tjugoåtta sidor lång, men de vassaste formuleringarna finns redan i sammanfattningen på första sidan, så de är inte svåra att hitta. Den 19 december diarieförs larmrapporten hos kärnkraftinspektionen, SKI, men först i slutet av januari, när SVT började köra trailers inför Uppdrag gransknings reportage från Forsmark och det stod klart att Janne Josefsson hade tillgång till den kritiska texten, fick SKI ur sig ett par skrivelser. 

Sedan hände det oundvikliga. Den tidigare Forsmarkledningen centrifugerades ut av mediestormen som följde. Huvudägaren Vattenfall satte in ett par av sina mellanchefer för att visa ansvarstagande. Den nya vd:n Jan Edberg visar att han har förstått situationen genom att öppet erkänna de problem som varit och kallade nyligen till presskonferens för att berätta om ett program i sextio punkter som ska göra säkerheten bättre. I Ringhals och Oskarshamn redovisar cheferna nervöst allt minsta lilla avvikelse. Vi kan nog räkna med en skärpt uppmärksamhet på säkerhetsfrågorna på kärnkraftverken, åtminstone den närmsta tiden. 

Men hur är de på alla de instanser som borde ha sett vad som varit på gång i flera år? Varför har de inte reagerat. Problemet är för många inblandade och att för få känner ansvar. 

De kommunala säkerhetsnämnderna ska vi inte hoppas på. De tillkom efter Harrisburg och svenska politiker behövde visa dådkraft och fungerar ungefär som Hem och skola-föreningar, trivsamma kaffekalas där någon som kommer från verket och berättar om allt som är fint. 

Reaktorsäkerhetsnämnden leds av Linköpingsprofessorn Björn Karlsson som säkert kan sin energiteknik men lyckas låta lika överraskad varje gång han av medierna informeras om något som han borde ha fått veta från annat sätt. 

Kärnkraftinspektionens generaldirektör Judith Melin har känt sig trängd och berättade i början av februari på DN Debatt SKI:s sätt att arbeta och satte då fingret på problemet. Hon underströk att inspektörerna inte får ”fångas i felaktiga relationer och hänsynstaganden”. SKI roterar inspektörerna för att minska risken för personliga relationer, men det täcker inte. I den här världen finns personrelationerna, det framgår inte minst av att någon på SKI, antagligen informationschefen Anders Jörle, ringde Forsmark och varnade när Uppdrag granskning var på väg för sitt reportage. Bunkerbeteendet, den gemensamma fronten mot en ”yttre fiende”, är lätt att känna igen. 

Nu kommer IAEA att revidera säkerhetsläget i den svenska kärnkraften, men något måste göras åt den kontinuerliga tillsynen. Kanske blir det nödvändigt att lyfta blicken över nationsgränsen och ta hjälp av någon av organisationerna på EU-nivå. Det krävs ingenjörer med hög status och oberoende som kan agera direkt när kärnkraftverkens personal nästa gång börjar tumma på säkerheten. 

De svenska kärnkraftverken är i grunden sjuttio- och åttiotalsteknik, ur säkerhetssynpunkt bräckligare än de moderna anläggningar som nu byggs i Asien. Om vi ska ha kärnkraften kvar måste vi kunna lita på att det åtminstone finns en oberoende tillsyn.