Även om "ställa på sin kant-greppet" numera är välbekant så var det nog ändå få som hade väntat sig att Jonas Sjöstedt skulle slå fast att Vänsterpartiet var "det nya landsbygdspartiet". Jonas Sjöstedt förklarade att Sverige behöver kommunikationer till rimliga priser också utanför storstaden. Att servicen ska finnas där den behövs, och inte bara där den är lönsam. Dessutom berättade han att Vänsterpartiet ville satsa på gröna näringar som biogas och småskalig sol- och vindel, vilket förstås är positivt.
Jonas Sjöstedt är en skicklig talare och det syntes inga tecken på premiärnerver i hans första almedalstal. Det Jonas och hans talskrivare också lyckades bra med var att hitta de retoriska sweetspots som präglat samhällsdebatten den senaste tiden. Han prickade förstås rakt in i väljarkårens hjärtan då han talade om äldreomsorg och riskkapitalbolag. Om en jänrväg som blivit ett svårhanterligt privatiseringsexperiment och om vapenexport till diktaturer. Han kunde förstås också tacksamt antyda ett "vad var det vi sa" när han talade om eurokrisen. Det var helt enkelt ofta öppet mål och Jonas Sjöstedt tycktes njuta av skjuta rakt i krysset.
Miljöfrågorna då? Jo, de fanns där - även om de fick klara sig med två av Sjöstedts totalt femtio talminuter och att "miljöfrågorna" dessutom komprimerades ner till klimatfrågan. Jonas Sjöstedt konstaterade att Sverige hade löst miljöproblemen för länge sen om dessa problem kunde lösas enbart med fagert tal.
Vänsterpartiets egna konkreta lösningar stannade emellertid vid massiva investeringar i järnväg och kollektivtrafik - samt ett löfte om att bygga bort bostadsbristen med energisnåla hus. Jonas Sjöstedt konstaterade också riktigt att en kraftig satsning på förnybart inte bara är en sund miljöpolitik, utan också förmodligen en framgångsrik arbetsmarknadspolitik.
Jon Röhne, redaktör på Miljöaktuellt


Av














