"Dricksvatten är vårt viktigaste livsmedel. Nio miljoner svenskar dricker det varje dag under ett helt liv. Dricksvatten skiljer sig från andra livsmedel. Det går inte att återkalla olämpligt dricksvatten på samma sätt som med andra livsmedel. Därför måste dricksvattnet vara fritt från kemiska ämnen som kan utgöra en fara för hälsa och miljö. För att säkerställa detta måste allt som kan påverka vårt dricksvatten ända fram till kranen vara reglerat och kontrollerat.

EU och Sverige behöver regler som säkerställer att material i dricksvattenledningar inte läcker ut ämnen som kan innebära risker för människors hälsa. Ett sådant regelverk bör bygga på försiktighetsprincipen och på omvänd bevisbörda, dvs den som tillverkar och importerar ett material har bevisbördan för att det inte innebär risker. För att detta ska fungera på ett rättssäkert sätt behöver metoderna som den enskilde tillverkaren eller importören ska använda standardiseras och regleras. Det är en myndighetsuppgift.

Vi föreslår att regeringen ger berörda myndigheter i uppdrag att

· ta fram metoder för att bedöma riskerna med farliga kemiska ämnen i ledningsmaterial som kommer i kontakt med vatten,
· utreda vad som är acceptabel risk för farliga ämnen i dricksvatten,
· utreda vilka regler eller andra styrmedel som behövs för att säkerställa att dricksvatten är fritt från kemiska ämnen som innebär risk för människors hälsa när det tappas från kran samt
· införa de regler och styrmedel som behövs.

De kommunala dricksvattenproducenterna ansvarar för att de material som används i vattenverk och vattenledningar inte ger ifrån sig ämnen som kan vara hälsofarliga. Fastighetsägarna ansvarar för sina installationer och för att kraven i Boverkets byggregler efterlevs vid nybyggnad respektive ombyggnad.

Dricksvattenledningar kan antas ha en teknisk livslängd på 80 år. Både de allmänna och de privatägda ledningarna betingar stora ekonomiska värden. Det kan kosta flera tusen kronor per meter att byta ut gamla rör

Detta kan leda till ökad renovering med exempelvis invändig beläggning av vattenrör med härd­plaster, s.k. relining. Metoden marknadsförs som enkel och kostnadseffektiv. Kunskaperna är dock små om riskerna med metoden.

Avsaknaden av tydliga regler riskerar att leda till att material byggs in i vår infrastruktur som senare kan visa sig vara allmänt hälsofarlig eller farlig för särskilt känsliga grupper som gravida och spädbarn. Kostnaderna för att åtgärda problemen kan bli mycket stora.

År 2011 fick Kemikalieinspektionen och Livsmedelsverket i uppdrag av regeringen att utreda behovet av och förutsättningar för ett förbud mot ämnet Bisfenol A i plastprodukter. Slutsatsen blev att Kemikalieinspektionen ville gå vidare med att kartlägga läckaget av Bisfenol A från dricksvatten­ledningar, vilket man ansåg sig veta för lite om.

Enskilda kommuner och fastighetsägare har ingen möjlighet att själva utreda riskerna med hundratals nya material, tusentals kemiska ämnen och nya renoveringsmetoder. De måste kunna lita på att samhället har ett regelverk som garanterar att nödvändiga utredningar görs.

Både dricksvattenproducenterna, bygg- och fastighetsmarknaden behöver veta vilka material och metoder som kan användas."

Yogesh Kumar, Miljöchef Fastighetsägarna
Mia Torpe, Miljöchef HSB.
Danielle Freilich, Miljöchef Sveriges Byggindustrier
Petter Jurdell, Chef fastighetsutveckling SABO
Lena Söderberg, VD Svenskt Vatten