Det blev inget avtal i Köpenhamn. Istället blev det en notering i Klimatkonventionen – en deklaration presenterad som en överenskommelse mellan USA och Kina och som sedan, mer eller mindre motvilligt, accepterades av Indien, Sydafrika, Brasilien, EU och så småningom de flesta andra länder. I korta drag kan överenskommelsen beskrivas enligt följande; Tvågradersmålet ska kvarstå. Industriländerna bidrar med 30 miljarder dollar i snabbfinansiering för klimatåtgärder i utvecklingsländer fram till 2012 och sedan 100 miljarder årligen fram till 2020. Ländernas klimatåtgärder ska kunna mätas och vara kontrollerbara – en fråga där Kina slutligen fick ge med sig.
Som kritikerna konstaterade var bristerna minst sagt omfattande. I varje fall om man jämför med de förhoppningar som fanns om ett juridisk bindande avtal med fastställda utsläppsmål – åtminstone för industriländerna. I överenskommelsen noterades visserligen nationella planer för utsläppsminskningar – men dessa är frivilliga och uppgår i industriländerna bara till totalt 19 procent jämfört med 1990 års nivåer. Alltså långt ifrån de 25-40 procent som IPCC menar krävs för att tvågradersmålet ska kunna nås. Överenskommelsen saknar till och med årtal för när världens gemensamma koldioxidutsläpp måste upphöra att öka. Detta motsatte sig nämligen flera av de stora utvecklingsländerna.
Ur optimisternas perspektiv fanns det ändå några ljuspunkter i mörkret. Bland annat tycks USA och Kina nu ändå vara på banan och deras uppgörelse måste anses som unik. Vidare går de stora utvecklingsländerna nu för första gången med på att vidta åtgärder för att begränsa sina utsläpp och Kina har slutligen accepterat transparens i de system som ska mäta och redovisa ländernas klimatåtgärder. Slutligen har man trots allt också äntligen lyckats enas om finansieringen av klimatåtgärder i den fattiga världen. De allra mest optimistiska talar också om att USA och Kina, som idag står för hälften av världens samlade utsläpp, i och med Köpenhamn nu lagt en grund för ett mer långtgående och förtroendefullt klimatsamarbete.
Så ser överenskommelsen i Köpenhamn ut:
Som kritikerna konstaterade var bristerna minst sagt omfattande. I varje fall om man jämför med de förhoppningar som fanns om ett juridisk bindande avtal med fastställda utsläppsmål – åtminstone för industriländerna. I överenskommelsen noterades visserligen nationella planer för utsläppsminskningar – men dessa är frivilliga och uppgår i industriländerna bara till totalt 19 procent jämfört med 1990 års nivåer. Alltså långt ifrån de 25-40 procent som IPCC menar krävs för att tvågradersmålet ska kunna nås. Överenskommelsen saknar till och med årtal för när världens gemensamma koldioxidutsläpp måste upphöra att öka. Detta motsatte sig nämligen flera av de stora utvecklingsländerna.
Ur optimisternas perspektiv fanns det ändå några ljuspunkter i mörkret. Bland annat tycks USA och Kina nu ändå vara på banan och deras uppgörelse måste anses som unik. Vidare går de stora utvecklingsländerna nu för första gången med på att vidta åtgärder för att begränsa sina utsläpp och Kina har slutligen accepterat transparens i de system som ska mäta och redovisa ländernas klimatåtgärder. Slutligen har man trots allt också äntligen lyckats enas om finansieringen av klimatåtgärder i den fattiga världen. De allra mest optimistiska talar också om att USA och Kina, som idag står för hälften av världens samlade utsläpp, i och med Köpenhamn nu lagt en grund för ett mer långtgående och förtroendefullt klimatsamarbete.
Så ser överenskommelsen i Köpenhamn ut:
- Tvågradersmålet. De länder som ansluter sig till avtalet medger den vetenskapliga synen på att temperaturökningen inte får överskrida två grader.
- Finansiering. Överenskommelsen fastslår en snabbstartsfinansiering på 30 miljarder dollar, runt 210 miljarder kronor, till de fattigaste utvecklingsländerna så att de ska kunna hantera de väntade klimateffekterna de närmaste tre åren. Japan kommer här att stå för 11 miljarder dollar, EU för 10,6 miljarder och USA för 3,6 miljarder. Överenskommelsen innefattar också ett löfte om 100 miljarder dollar årligen i klimatpengar från de rika länderna till de fattiga. Detta är pengar som enligt överenskommelsen inte ska tas från de nationella biståndsbudgetarna.
- Transparens. Enligt överenskommelsen ska ländernas åtgärder vara kontrollerbara. I förhandlingarnas slutskede gick Kina slutligen med på att länderna ska rapportera och göra sina utsläpp transparenta för omvärlden. Industriländerna ska anmäla sina utsläppsminskningsmål till FN:s klimatkonvention och utvecklingsländer ska rapportera sina frivilliga klimatåtgärder till FN. De åtgärder i utvecklingsländerna som innefattas av klimatstöd från de rika länderna ska däremot kunna granskas internationellt.
