Det kommer att blir högst intressant att analysera Köpenhamnsmötet när det väl kommer till sitt avgörande i slutet av veckan. Frågan är nämligen vem som kommer att vara mest framgångsrik i konsten att luras.
Nyligen var det faktiskt Greenpeace som lyckades genomföra det bästa luret. I förra veckan, samtidigt som EU:s regeringschefer anlände till sin gemensamma middag i Bryssel, kom elva av våra aktivister i en konvoj om tre bilar och lurade sig förbi såväl vakter som avspärrningar. Aktivisterna lyckades faktiskt köra ända fram till entrén bara minuter innan ledare som Sarkozy, Merkel och Reinfeldt skulle anlända. Därefter klev de ut på röda mattan och presenterade, förmodligen inte till säkerhetsvakternas glädje, ett färdigt förslag på hur ett rättvist, ambitiöst och juridiskt bindande klimatavtal borde se ut.
Här borta, i Köpenhamn, är vi tyvärr inte lika framgångsrika. Nu är det nämligen EU och de andra industriländerna som står för de bästa luren. För att ta några exempel:
- Klimatfinansiering till utvecklingsländer – Andreas Carlgren pratade på en presskonferens häromdagen om ledarskap när han presenterade EU:s bud på 7,2 miljarder euro i snabbstartspengar mellan åren 2010-2012. Smart lur eftersom EU genom detta drag helt har lyckats undvika besvärande frågor om den betydligt viktigare långsiktiga klimatfinansieringen. Som en bonus verkar det dessutom som om en ganska stor del av EU:s pengar trollats fram genom att man helt enkelt flyttat över dem från biståndsbudgeterna.
- Bindande avtal – Ett annat bra lur handlar om vad Köpenhamn måste resultera i. Juridiskt bindande avtal säger vissa, politiskt bindande eller bara bindande säger andra. Problemet är förstås att de senare varianterna i princip innebär att alla länder ”lovar” att rädda klimatet. Precis som de en gång ”lovade” att till 2015 ha halverat världens fattigdom och hunger, stoppat spridningen av HIV och Aids samt säkerställt en miljömässig hållbar utveckling. Det går onekligen lite sådär med detta för tillfället trots att världens länder enades för snart tio år sedan. Frågan är om det kommer att gå bättre när man alltså inte får fram nya och additionella pengar till klimatarbetet utan norpar dem från biståndet.
- Markanvändningssektorn – låter kanske inte så festligt, men här finns fantastiska möjligheter till lurendrejeri. Valet av bokföringsmetod för denna sektor spelar nämligen en stor roll för hur utsläppen från skogen ska räknas. Ska vi till exempel ha brutto-netto eller netto-netto? Säg att det blir netto-netto, ska vi då utgå från ett basår, en basperiod eller en alternativ baslinje som referensnivå. En alternativ baslinje, jaha, ska vi då utgå från historiska data eller en prognos? För Sveriges del handlar ytterligheterna mellan bokföringsmetoderna om att landets samlade utsläpp helt plötsligt kan minska med 40 procent, alternativt öka med 19 procent. Efter en del kritik här nere om att Sverige främst ser till sina egna intressen i denna fråga, svarade chefsförhandlaren Anders Turesson på Ekots spörsmål om Sverige vill utnyttja det här till max: "Jag vill definitivt förneka det, det är inte Sveriges politik." Lur eller inte, det återstår att se.
- Finalen – Det största luret av alla riskerar dock att ske när mötet tar slut. Med alla dessa världsledare på plats finns det nämligen en uppenbar risk att en dålig utgång för klimatet kommer att maskeras och grönmålas som en framgång för klimatet, det vill säga som en framgång för politikerna. I så fall blir det intressant. Då kommer ju de bästa av de bästa utav pressekreterare och spinndoktorer från stats- och regeringschefernas staber att ställas mot de bästa av de bästa utav civilsamhällets motsvarigheter som har till uppgift att visa att det inte går att lura klimatet.
Anders Hellberg är kampanjansvarig på svenska Greenpeace där han hanterar skogs- och klimatfrågor.
Läs fler analyser från Greenpeace här.
