Efter att ha levererat sex stycken kolumner till Miljöaktuellts nyhetsbrev undrade min kollega Ludvig vad jag skulle skriva om den här gången, nu när det bara är dagar kvar till toppmötet i Köpenhamn. Här hade vi ju sista chansen att pränta ner något smart för att försöka påverka utgången. Sista chansen att slänga med ett meddelande till Turesson och de andra förhandlarna. Sista chansen att utkräva ansvar av Reinfeldt, Carlgren och resten av regeringen.
Faktum är att vi de senaste månaderna har försökt med nästan allt för att hamra in budskapet att svenskt klimatledarskap inte går ihop med miljardinvesterar i smutsig kolkraft. Vi har diskuterat frågan med politikerna och med departementens sakkunniga; vi har producerat rapporter och debattartiklar på löpande band; vi har haft demonstrationer och aktioner både i Sverige och vid de svenska kolkraftverken utomlands; vi har projicerat klimatbudskap på Globen och på stadshuset; vi har överlämnat 18 ton brunkol till Reinfeldt och samtidigt varnat statsministern med ett gigantiskt gult kort för bristande klimatledarskap; ja vi har till och med haft aktivister som twittrat uppifrån Rosenbads flaggstänger.
Att Vattenfalls kolkraftsinvesteringar undergräver regeringens ambitioner inför Köpenhamnsmötet, det budskapet har vid det här laget gått fram till de flesta. Så när toppmötet nu alltså startar och man har en sista Miljöaktuellt-kolumn till sitt förfogande, då borde man förmodligen passa på att framföra ett helt annat meddelande.
Helst skulle man ju under Köpenhamnsmötet vilja vara det där jobbiga ´samvetet´ som hela tiden, vid varje beslut som skjuts upp på obestämd framtid, vid varje chans som missas, frågar förhandlarna – vad håller ni på med, vad tänkte ni på? Ungefär som om de skulle få en irriterande låt på hjärnan som går på ständig repeat och de inte kan bli av med.
Ungefär som om de skulle få en irriterande låt på hjärnan som går på ständig repeat och de inte kan bli av med… Här hade vi kanske något.
Förra året då klimatförhandlingarna hölls i den polska staden Poznan surade jag ganska mycket över bristen på konkreta framsteg. Det var så illa att jag på lastbilsfärjan hem, någonstans mellan Gdansk och Nynäshamn, fick infallet att skriva ihop en pretentiös och tårdrypande sång om hur klimatet och planeten nu går åt helvete.
Eftersom jag och en kollega såg humorn i att spela in det hela har därför en intressant situation nu uppstått. Bokstavligt talat har jag ju möjligheten att här leverera den där irriterande låten som förhandlarna kan få på hjärnan, som går på ständig repeat och som de inte kan bli av med. Naturligtvis måste en sådan möjlighet utforskas.
http://www.myspace.com/poznanpop
Och innan alla ni från den svenska förhandlingsdelegationen skickar mig era sura recensent-mail om att det är burkigt ljud, kassa rim och brist på taktkänsla så begrunda följande:
Självklart är vi inte helt bekväma med att lansera det här hobbyprojektet för er och Miljöaktuellts alla läsare. Självklart kommer vi att få en massa skit så fort klimatbluffsbloggarna i det här landet får nys om detta. Men självklart måste vi ändå göra ett försök.
För så är det. I nästa vecka börjar ett av historiens viktigaste möten. Och då, kära förhandlare, då är det ni som behöver fatta de obekväma besluten, ni som kommer att få utstå en massa skit, ni som måste se till att i alla fall försöka - för fixar ni inte det här, då är chanserna tyvärr goda att klimatet och planeten faktiskt går åt helvete.
Anders Hellberg är kampanjansvarig på svenska Greenpeace där han hanterar skogs- och klimatfrågor.
Läs fler analyser från Greenpeace här.
