När jag var fyra år gammal kom ett nummer av Fantomen ut som handlade om när den vandrande vålnaden konfronterar Mr. Kane, en ondskefull timmerbaron som kommit till Bengali för att skövla landets skogar.
- Ni fördärvar regnskogen här som har funnits alltsedan världen var ung…
- Världen behöver timmer, svarar Mr. Kane.
- Och för snabba förtjänster skaffar ni och era gelikar fram det – utan att bry er om konsekvenserna! Efter er lämnar ni en ödeläggelse som kan förändra naturens jämvikt över hela världen.
- En stor del av min förtjänst går till Bengalis regering i form av skatt! Och jag ger arbete och utkomst åt många!
- Att skapa arbete och välstånd är en god sak. Men inte när ni fördärvar världens arv åt generationer som inte är födda än!
Den sista meningen skriker Fantomen ut i raseri samtidigt som han hårt, kanske med tio tigrars styrka, slår näven i bordet. Några sidor framåt är förstås skurkarna inburade, skogen är räddad och Fantomen kan som alltid återvända hem till dödskallegrottan med hedern i behåll.
27 år senare sitter jag med den gnagande känslan att verkligheten tyvärr har överträffat dikten ännu en gång. Det finns helt enkelt för många Mr. Kanes i världen och alldeles för få superhjältar av Fantomens kaliber. Regnskogarna i Amazonas, Kongobäckenet och i Sydostasien försvinner i en helt vansinnig takt vilket för med sig ödesdigra konsekvenser för klimatet, den biologiska mångfalden och för alla de miljoner människor som är beroende av skogarna för sin överlevnad.
Som vanligt är det också vi i västvärlden som bär stora delar av ansvaret för att detta kan fortgå, år efter år. Regnskogsländerna kan nämligen aldrig komma tillrätta med skövlingen på egen hand så länge som vi förvärrar problemen genom att urskillningslöst importera enorma mängder av allt från timmer och nötkött till sojabönor och palmolja.
Bara handeln med illegalt avverkat timmer är ett världsomfattande problem. Handeln leder till avskogning och miljöförstöring, göder korruption och organiserad brottslighet, underminerar rättsstaten, kan kopplas till väpnade konflikter och innebär mångmiljardbelopp i förlorade intäkter för redan fattiga länder. Ändå är den svenska regeringen, med jordbruksminister Eskil Erlandsson i spetsen, bekymrad över de ”administrativa bördor” som kan skapas om EU väljer att kriminalisera denna smutsiga handel.
Som tur är finns det trots allt några superhjältar kvar i den här världen att hämta inspiration från. När jag i helgen tog tåget ner till Malmö spenderade jag delar av resan med att läsa om två av dem, Mattias Klum och René Ngongo.
I det senaste numret av National Geographic hade den svenske fotografen bidragit med flera fantastiska bilder. Reportaget var från Borneo, dit Klum åkt för att dokumentera palmoljeindustrins härjningar. Här fanns olika bilder; på den orörda regnskogen i gryningen, på palmoljeplantagernas groteska utbredning och på ett gäng hemlösa men galet söta orangutangungar som skjutsas omkring i en skottkärra på rehabiliteringscentret i Nyaru Menteng. Under Köpenhamnsmötet kommer hundra av Mattias Klums fotografier att visas vid en stor utställning utomhus. Rekommenderas starkt för den som befinner sig i staden.
Innan mötet startar går dock ett annat viktigt evenemang av stapeln. Den 4 december är det nämligen dags för the Right Livelihood Award Foundation att dela ut det som ofta kallas för ´det alternativa nobelpriset´. I år är det faktiskt en kollega till mig, René Ngongo, som varit med att starta upp Greenpeace kontor i den Demokratiska republiken Kongo, som är en av pristagarna. Motiveringen?
- René Ngongo is honoured “for his courage in confronting the forces that are destroying the Congo's rainforests and building political support for their conservation and sustainable use”.
Världen är utan tvekan i behov av fler människor som dessa två. Speciellt nu i Köpenhamn då frågan om hur regnskogarna ska kunna ges ett skydd är uppe för ett avgörande. För att parafrasera djungelordspråken om Fantomen så kan man säga att Mattias Klums bilder har förmågan att göra alla ”starka män svaga” medan René Ngongo tilldelats ett av världens förnämsta pris för att han framgångsrikt varit ”rough on roughnecks”. Som sagt, fler människor som dessa två behövs i den här världen.
Anders Hellberg är kampanjansvarig på svenska Greenpeace där han hanterar skogs- och klimatfrågor.
Läs fler analyser från Greenpeace.
