I början av året utsåg Miljöaktuellt de 49 miljömäktigaste personerna i Sverige. Under den gångna veckan har inte mindre än två av dessa hamnat i den mediala hetluften. Både Maud Olofsson och Lars G Josefsson har tvingats inse att när det svenska mediedrevet drar igång på allvar, då krävs en hel kennel med pudlar för att klara sig undan.
Den som råkade värst ut var onekligen Vattenfalls vd, Lars G Josefsson. Han åkte dit på ett avslöjande som inte riktigt var något avslöjande. Det hela handlade om vilket slags skadeståndsansvar som Vattenfall har om en olycka sker vid något av bolagets kärnkraftsverk i Tyskland. Men eftersom ansvarig minister, Maud Olofsson, så att säga var lite för ivrig för sitt eget bästa och påstod att hon inte fått information från Vattenfall om vad som gällde, innebar det att Lars G snabbt förpassades ut i kylan. Något som fick Sveriges samlade journalistkår att likt en flock hungriga lejon gå till gemensam attack.
I samma veva drog faktiskt jag och min kollega Ludvig ut till Lars G:s försvar. Trots att vi länge kritiserat Vattenfall för deras miljardinvesteringar i kol- och kärnkraft förklarade vi i ett pressmeddelande att det stora problemet inte är Lars G Josefsson. Det stora problemet är snarare avsaknaden av tydliga direktiv från ägaren, den svenska staten. Att sparka Josefsson är bara ett spel för gallerierna så länge som Vattenfall kan fortsätta att underminera en klimatsmart, hållbar och framtidsinriktad energiomställning. Betydligt viktigare än en ny vd är således ett nytt ägardirektiv.
Dessutom, vad gäller skadeståndsansvaret i Tyskland, hade ju Lars G Josefsson i princip gjort rätt. Självklart ska det vara det bolag som är ytterst ansvarig för verksamheten kring ett kärnkraftsverk, oavsett i vilket land det ligger, som ska stå för kostnaderna vid en olycka. Det var därför något förvånande att Maud Olofsson beklagade sig över att Vattenfalls tillgångar står som säkerhet utifall det sker en kärnkraftsolycka på tysk mark. Man kan bara hoppas att Maud Olofsson inte anser att det är en rimligare princip att skattebetalarna i slutändan ska stå för kärnkraftens olycksnota.
Hur som helst, medan den svenska journalistkåren likt Saurons vakande öga fokuserade på regeringens förehavanden med Vattenfall var det ingen som ägnade något särskilt intresse för den del av regeringen som förberedde storbesöket från grannen i öst. Toppmöte mellan EU och Ryssland innebar självaste president Dmitri Medvedev på plats i Stockholm och därmed en helt annan sorts hetluft än den tidigare nämnda mediala.
Ett av de stora olösta problemen inför Köpenhamn är nämligen frågan om vad som ska hända med Rysslands och andra öststaters ”hetluft”, det vill säga överskottet av utsläppsrätter som uppstått i och med att utsläppsminskningar gjorts genom kollapsande industrier snarare än att det lagts resurser på att skapa en effektiv klimatpolitik.
Kyotoprotokollet innebär att de länder som har tagit på sig utsläppsmål har rätt att släppa ut en specifik mängd med växthusgaser mellan åren 2008-2012. Ett land som sköter sig och får ner utsläppen mer än sitt åtagande får spara överskottet som sedan kan användas vid ett senare tillfälle, alternativt säljas till länder som inte varit lika lyckosamma.
Problem uppstår emellertid när ett land som Ryssland kommer in i bilden. För i och med Sovjetunionens sönderfall kom en stor del av landets industri att läggas ner vilket innebar att utsläppen sjönk dramatiskt åren efter 1990. Till saken hör dock att ett lands åtaganden baseras på hur mycket som släpptes ut just under året 1990. Här var Rysslands utsläpp fortfarande väldigt höga, varför landet nu kommer att sitta på många miljarder oanvända utsläppsrätter, motsvarande lika många miljarder ton växthusgaser.
Om inte denna hetluft elimineras eller starkt begränsas, alternativt att utsläppsmålen för samtliga länder justeras upp ordentligt, ja då har vi ett överskott av utsläppsrätter med potentialen att underminera hela det kommande klimatavtalets egentliga nytta.
Mycket står alltså på spel när Rysslands president kommer på besök. Från miljörörelsens sida är vi förstås nöjda över att statsminister Fredrik Reinfeldt valt att toppa laget genom att ta med sig Maud Olofsson, Sveriges nionde miljömäktigaste person, till mötet. Förhoppningsvis kan hon utnyttja det pågående mediedrevet för att sätta lite fokus även på den här frågan.
Anders Hellberg platsade inte på Miljöaktuellts lista över miljömäktiga personer, men är hur som helst kampanjansvarig på svenska Greenpeace där han hanterar skogs- och klimatfrågor.
Fler analyser från Greenpeace
