Klimatfinansiering – ett relativt nypåhittat ord, men knappast ett ord som gör att allmänhetens intresse för de pågående klimatförhandlingarna ökar. Precis som med prat om utsläppsreduktioner, anpassningsåtgärder eller varför inte problemen med att integrera REDD-krediter med växthusgasmarknaden, så låter inte heller prat om klimatfinansiering så värst hett.
Här står vi onekligen inför ett intressant dilemma i det att planetens ödesfråga inte kan beskrivas på ett mer engagerande sätt än så. Spännande ämnen finns det ju gott om, men direkt ges de någon omöjlig akronym som typ LULUCF och vips så försvann den möjligheten till att någon skulle vilja veta mer. Samma sak med själva förhandlingarna, det saknas liksom motsvarigheten till en sportkommentator. Någon som kan förmedla den nagelbitarstämning som råder när förhandlarna sitter i timmar och diskuterar ett semikolons vara eller icke vara.
Än värre blir det förstås när man pratar om vad som behövs göras för att tackla klimatkrisen. Här slängs nu allt fler sifferkombinationer ut kors och tvärs vilket gör att allvaret i dess betydelse sällan hinner gå fram. Det är 20, 30, 40 procents minskningar. Det är basår som 1990, 2000, 2005. Det är 350, 400, 450 ppmv CO2e. Det är 2, 4, 6 graders uppvärmning. Samtidigt som det bara är 34, 33, 32 dagar kvar till Köpenhamn, då allt detta ska lösas.
Förvirringen, även för den som har för vana att förgylla lördagsfrukosten med en ständigt växande hög med tidningar och klimatrapporter, är ibland nära nog fullkomlig.
I förra veckan var det nog många som just undrade över det där med klimatfinansieringen. Statsminister Fredrik Reinfeldt och hans 26 europeiska motsvarigheter träffades i Bryssel där de efter långdragna manglingar till slut kunde ordna presskonferens med två viktiga besked till omvärlden.
- EU har när det kommer till utvecklingsländernas klimatfinansiering ännu inte kunnat enas om någon summa, men EU är minsann berett att stå för sin beskärda del av kostnaderna.
- EU behåller därför ledartröjan i klimatfrågan och har nu en väldigt stark förhandlingsposition gentemot resten av världen.
Engagerande? Nej, knappast. Man undrar varför det egentligen ska vara så svårt för EU att tala klarspråk?
Klimatförändringarna är sjukt orättvisa. De länder som är minst ansvariga för att ha orsakat problemet är de som drabbas allra värst. De länder som drabbas allra värst har resursmässigt förstås också de minsta möjligheterna att försvara sig mot detta hot, så de kan inte annat göra än att hoppas på hjälp från oss i den rika delen av världen. En hjälp som alltså verkar dröja.
På presskonferenser kallas det förhandlingstaktik, men att EU ännu inte har gått ut med någon siffra för hur mycket man är beredd att investera i utvecklingsländernas klimatarbete, det är inget annat än ett stort misslyckande.
Klimatförändringarna är som sagt sjukt orättvisa. Det är sjukt att vi idag lever med ett klimathot som redan nu enligt trovärdiga bedömningar kräver runt 300 000 människors liv varje år. Det är sjukt att industriländerna idag har en så ohållbar efterfrågan på allt från timmer och kött till soja och palmolja att de fattiga ländernas regnskogar skövlas och bränns ned. Det är sjukt att det idag finns ö-nationer som riskerar att helt försvinna under vatten om vi inte lyckas få ner de globala utsläppen i tid.
Den uträkning som Greenpeace gjort, baserad på rapporter från en rad olika internationella institutioner, pekar på att det kommer att krävas en offentlig finansiering på minst 35 miljarder euro om året från EU:s sida för att betala för detta klimatkaos. Låter det mycket? Det är ungefär två kronor om dagen för varje person inom unionens gränser.
Allvarligt talat, ska EU behålla den där ledartröjan som det hela tiden pratas om är det dags att EU nu också drar på sig spenderbyxorna. Är vi inte beredda att lägga några kronor om dagen på att rädda den planet vi lever på, då har vi inget på den här planeten att göra.
Anders Hellberg är kampanjansvarig på svenska Greenpeace där han också hanterar skogs- och klimatfrågor.
Fler analyser från Greenpeace
