Syrran tyckte uppenbarligen att jag behövde få ytterligare klimatångest nu när ändå det mesta ser mörkt ut i klimatförhandlingarna och det bara är några veckor kvar till Köpenhamn. När jag nyligen fyllde år fick jag därför packa upp ett exemplar av Mark Townsends och David Glicks bok 50 sätt att sabba planeten.
Okej, det där med klimatångest kanske var lite överdrivet, för boken är onekligen ganska rolig. Fyndig idé förstås att vända på det hela, att beskriva förstörandet av vår planet som någonting positivt och eftersträvansvärt. Läsaren tvingas inse det orimliga i sitt vardagliga agerande genom att först bli tipsad om hur man på bästa sätt ”kan mörda isbjörnar, bränna ner stora skogar, utlösa en kärnvapenapokalyps, sprida dödliga smittsjukdomar och bli otroligt fet”.
”Riktlinjerna i denna bok är uteslutande avsedda för dem som verkligen menar allvar med att försöka sabba planeten så fort som möjligt.”
Av någon anledning kom jag att tänka på boken när jag häromdagen satt och dubbelkollade några siffror i en powerpoint-presentation som min kollega Martina Krüger gjort. Under tisdagen skulle hon på ett lunchseminarium i Kulturhuset redogöra för Greenpeace syn på rollen de nordiska länderna spelar i klimatförhandlingarna. Seminariet anordnades av miljödepartementet och skedde förstås inte av någon slump - samma dag träffades de nordiska statsministrarna i Stockholm, bland annat för att tala om just vägen till ett nytt globalt klimatavtal.
Tittar man på länder som Sverige, Norge, Danmark och Finland är det framför allt två saker som slår en när det kommer till klimatfrågan. Å ena sidan den supergröna imagen, ni vet, ’våra länder är ju bäst i världen på klimatarbete’. Men, vid lite närmare granskning, ja då verkar det å andra sidan som om hela gänget sitter på varsitt statligt ägt bolag som hela tiden undergräver denna supergröna image. Statliga bolag som ser ut att ha förläst sig på Townsends och Glicks bok och som på fullaste allvar verkar vilja sabba planeten så fort som möjligt.
Sverige har Vattenfall, energibolaget som släpper ut 100 miljoner ton koldioxid om året, dubbelt så mycket som hela landet Sverige. Bolaget som vill ha din ”klimatsignatur” samtidigt som de fortsätter att investera i kol runt om i Europa och för tillfället också bygger två helt nya kolkraftverk i Tyskland.
Norge har Statoil, ett bolag som investerar miljardbelopp i kanadensisk oljesandsutvinning, en av de mest miljöförstörande verksamheterna på vår planet. Oljesandsvansinnet är dessutom främsta anledningen till att Kanada missar sitt Kyotomål och nu gång på gång sätter sig på tvären i förhandlingarna om ett nytt avtal.
Danmark har Dong Energy, ett bolag som likt Vattenfall ser ut att ha fastnat i kolberoendet. Idén de länge försökt få stöd för har handlat om att ta två kraftverk i Danmark som eldar med biomassa och byta ut bränslet mot … just det, kol.
Finland har Neste Oil, oljebolaget som vill bli världsledande på palmoljediesel. Att det finns en direkt koppling mellan ökad efterfrågan på palmolja och skövlingen av regnskog i Malaysia och Indonesien verkar bolaget inte bry sig om. Enorma koldioxidutsläpp från avskogning får man tydligen räkna med när vi här i Europa ska göra en insats för klimatet och tanka upp våra bilar med det Neste kallar för ”green diesel”.
Vattenfall, Statoil, Dong och Neste - Mark Townsend och David Glick skulle förmodligen hylla de nordiska länderna och dess statsministrar för att de låter sina statligt ägda bolag köra på som vanligt. Fyra nya sätt att sabba planeten är väl precis vad vi behöver.
Anders Hellberg är kampanjansvarig på svenska Greenpeace där han också hanterar skogs- och klimatfrågor.
Fler analyser från Greenpeace
