Sommarens två klimatmöten i Bonn kom att handla mer om organisatoriska frågor än kärnfrågorna. Tillägg resulterade i att den redan omfattande förhandlingstexten fyrdubblades i omfång.
För att nå målen krävs att parterna under de förberedande förhandlingarna som återstår lyckas enas om tio sidor med komplexa frågor där det råder stora meningsskiljaktigheter per dag. Det kräver en makalös spurt.


En värld, många intressen. Hur ska viljorna enas i Köpenhamn? Se ländernas respektive utgångspunkter nedan.

I Bonn blev det uppenbart att parterna inte heller är överens om vad man egentligen förhandlar om. Bland andra USA, Australien och Japan vill ha ett nytt protokoll som ersätter Kyoto, eftersom möjligheterna då ökar att även ställa krav på u-länderna, vilket Indien och Kina motsätter sig.
Processen bromsas av att västvärlden inte har löst finansieringen och betraktar anpassningsåtgärder som en form av bistånd som de själva vill bestämma formerna för. U-länderna å sin sida vill själva bestämma, eftersom de anser att det handlar om att betala för skador andra åstadkommit. Förhoppningen står nu till att EU kan hitta en öppning. Därför ledde Andreas Carlgren en delegation till Washington i slutet av augusti.


Den gröna stapeln visar hur mycket respektive land enligt organisationen Oxfam bör sänka sina utsläpp jämfört med 1990 års nivåer för att det globala målet på 40 procents lägre utsläpp ska kunna nås. Åtagandena fördelats utifrån historiska utsläpp (1990-2005) samt ländernas förmåga att bekosta åtgärder. Den röda stapeln visar vilka sänkningar de själva är beredda att göra.

Den svåraste nöten handlar om fördelningen av ansvar mellan i- och u-länder. Varken i- ­eller u-länder har presenterat mål och åtgärder till 2020 som ligger i närheten av vad klimatet kräver. En framgång nåddes i juli när de större länderna, inklusive Kina och Indien, enades om tvågradersmålet. Däremot är de inte överens om att detta kräver att utsläppen halveras till 2050.
Det finns en överhängande risk att mötet i Köpenhamn inte kommer längre än till övergripande principer och en tidplan för fortsatta förhandlingar under 2010.

Här är de olika parternas nationella position i klimatförhandlingarna
  1. Nuvarande klimatpåverkan.
  2. Utgångsläge, nationell klimatpolitik.
  3. Position i de globala klimatförhandlingarna.
  4. Klimatmål.
Arabländerna
  1. I vissa fall mycket höga per person.
  2. Saudiarabien tar gärna på sig ledarskapet för oljeproducenterna och ser klimatförhandlingarna som ett hot.
  3. Vill försena eller undvika en överenskommelse. Kräver ekonomisk kompensation för minskad oljeförsäljning.
  4. Saknar mål.
EU
  1. Minskande utsläpp, men osäkert om man kommer att klara Kyoto-målet.
  2. Har den mest kompletta klimatpolitiken.
  3. Har en pådrivande och medlande roll med flexibel inställning till olika lösningar. Vill att även större utvecklingsekonomier ska omfattas av bindande åtgärder.
  4. Har antagit det högsta målet hittills, men det är villkorat till att andra länder gör motsvarande åtaganden.
Indien
  1. Bara tre länder har högre totala utsläpp, men utsläppen per person är låga.
  2. Klimatförändringarna slår hårdare mot Indien än något annat land. Har fokus på ökad energiförsörjning och fattigdomsbekämpning.
  3. Vill se en jämn fördelning av det globala atmosfärutrymmet utifrån invånarantal samt kraftigt stöd till u-länderna. Har dåligt rykte i förhandlingarna med rigid inställning om att inte gå med på några bindande åtgärder för egen del.
  4. Inget klimatmål, men satsar på energieffektivisering.
Japan
  1. Världens femte största utsläpps­land har stora problem att klara sitt Kyoto-mål.
  2. Tvingas trots hög energieffektivitet kompensera genom köp av stora mängder utsläppsrätter från Östeuropa.
  3. Nya regeringen är mer mån om sitt internationella rykte än den förra och ser klimatomställningen som en möjlighet.
  4. Har ersatt ett skamligt lågt mål med ett nytt som inger mod i förhandlingarna.
Kanada
  1. Utsläppen ökar snabbt och är mycket höga per person (32 procent högre än Kyoto-målet).
  2. Kyoto-protokollet har i praktiken övergivits. En instabil inrikespolitisk situation innebär att Kanada saknar fungerande klimatpolitik.
  3. Vill ha ett alternativ till Kyoto. Avvaktar USA:s klimatpolitik.
  4. Mycket otillräckligt mål.
Kina
  1. Högst utsläpp i världen och snabbt ökande.
  2. Storsatsar på förnybar energi och minskad energiintensitet.
  3. Anser sig ha rätt att få prioritera ekonomisk tillväxt. Förväntas dock gå med på bindande åtgärder. Vill att i-länderna minskar sina utsläpp med 40 procent till 2020 och att de donerar minst 0,5 till 1 procent av sina BNP till fattiga länders klimatåtgärder. Kinas agerande avgör i stor grad övriga u-länders agerande.
  4. Har inget klimatmål, men mål om minskad energiintensitet vilket har stor betydelse för klimatet.
Ryssland
  1. Tredje största utsläppen. Klarar enligt Kyoto sitt åtagande genom att tillgodoräkna sig sitt stora skogsinnehav som kolsänka och genom att man har blivit av med gamla Sovjets stora, miljöskadliga industri.
  2. Saknar aktiv klimatpolitik och har hittills varit immuna mot alla försök från investerare att driva projekt inom flexibla mekanismer i landet.
  3. Har kanske det sämsta ryktet av alla parter, sägs vilja försena och försvaga överenskommelsen.
  4. Har som sista i-land nu angett mål, vilket dock innebär en ökning av utsläppen jämfört med i dag,
USA
  1. Näst högst utsläpp och fortsatt ökande. Ligger 25 procent över sitt Kyoto-mål.
  2. Har inte ratificerat Kyoto-protokollet, bland annat för att det inte ställer krav på Kina och andra snabbt växande ekonomier. Vill återta trovärdigheten som global ledare, men president Obama har svårt att få med sig senaten på en ny klimatpolitik innehållande utsläppshandel.
  3. Diskuterar hellre kärnfrågorna i det forum de leder bland de största ekonomierna. Kräver att även Kina med flera gör bindande åtgärder. Har inlett egna samtal med Kina, men de har ännu inte passerat artighetsfraserna. USA:s agerande och egen klimatpolitik har stor betydelse för andra länders agerande.
  4. Föreslagit otillräckligt mål.
Övriga u-länder inklusive ­ö-länderna
  1. Ökande och inte obetydliga, även om de är låga per person.
  2. De svagaste länderna är också de som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Kommer ej att kunna omfattas av bindande åtgärder utan fullt ekonomiskt stöd. De stora skogsnationerna har en nyckelroll.
  3. Har vässat sina moraliska argument och betonar i-ländernas ansvar. Ö-länderna vill begränsa temperaturökningen till 1,5 grader, eftersom man menar att tvågradersmålet vore att skriva under deras egen undergång.
  4. Få klimatmål, men flera länder har antagit åtgärder.