Det näst sista mötet inför de internationella förhandlingarna i Köpenhamn, Bangkokmötet, avslutades utan framsteg i de stora knäckfrågorna. Främst därför att många länder ser klimatförhandlingar som ett nollsummespel. Chefen för klimatförhandlingarna, Yvo de Boer, tyckte att u-länderna visat ledarskap och uppmanade de rika länderna att komma med tuffare mål för utsläppsminskningar och konkreta förslag för att finansiera klimatåtgärder och anpassning i u-länder. Han tillade att annars ”what´s the point?”.
Stiltjen i förhandlingarna uppvägdes av en febril aktivitet i möten med civilsamhället. Alla arbetar för samma mål – ett klimatavtal där temperaturökningen hålls under två grader och klarar utvecklingskrisen. Det kokar av engagemang både på norra och södra halvklotet. Naturskyddsföreningen berättade för förhandlarna i Bangkok att ett hundratal VD:ar engagerar sig för ett kraftfullt klimatavtal genom Klimatstafetten. Mikronesiens förhandlare konstaterade att det är viktigt att IKEA m.fl. engagerar sig men tillade att för lågt liggande ölländer räcker det inte att utsläppen inom i-länderna minskar med 40 procent till 2020 .
I-ländernas klimatmål minskar tillsammans utsläppen med ca 10-20 procent till 2020. Ingen vet vad som görs i i-länderna eller hur mycket som är sk. off-setting. I EU:s fall kan det bli ca hälften. Gapet mellan politik och vetenskap är slående. Under förhandlingarna slog EU omvärlden med häpnad när genom att föreslå att Kyotoprotokollet ska begravas. U-länderna reagerade mycket kraftigt - med rätta. Det får dock tas för otroligt att EU skulle ge sig in i ett sådant högriskprojekt som att fem i tolv riva upp Kyotoprotokollet och skapa något helt nytt för att ”få med” USA och kräva mer av Kina, Indien och andra u-länder. Det riskerar att bli ett ”race to the bottom” där allt i Kyoto är öppet till förhandling och att vi står utan bindande åtaganden i i-länder och ett oproportionerligt tryck på u-länder.
För att komma ur dödläget behöver Borg, Carlgren och Reinfeldt, som nu har huvudrollerna i EU, medverka till en klimatsmart utveckling både här och i u-länderna. Naturskyddsföreningen och chefen för FN:s kommission för hållbar utveckling, Tariq Benuri föreslog på DN debatt 12 okt en ”Marshallplan” för klimat och utveckling. Fattigdom kan bekämpas samtidigt som utveckling av t.ex. billiga solceller och energieffektiva lösningar påskyndas genom att ett garantipris i u-länderna för förnybar el upprättas. Skillnaden i pris bekostas av i-länderna via en global energifond. Enligt FN-rapporten kan det behövas flera hundra miljarder euro per år, en ”Marshallplan” för klimatet av sällan skådat slag. Borgs ”bud” från Ecofin behöver ligga i linje med en EU-andel om ca 1/3. Genom att reglera flyg- och sjöfart och att säkra att intäkterna går till klimatinvesteringar i u-länder kan EU generera 20 miljarder euro per år. Det är ett viktigt steg på vägen mot att finansiera en ”Marshallplan”.
Emma Lindberg är klimathandläggare på Naturskyddsföreningen
Fler analyser av Emma Lindberg
