Skogsskövling, snabb artutrotning, utfiskning, jordförstöring och allt större brist på färskvatten i många regioner är de allvarligaste tecknen. Kombinationen av ett varmare klimat och krisen för många ekosystem riskerar att i grunden ändra livsförutsättningarna på jorden inom bara några decennier.
Problemen kan vara svåra att se för oss som bor i Sverige. Vi är ett litet folk på en stor landyta och upplever säkert, de flesta av oss, att vi lever i hygglig balans med Naturen. Men vi är en del av en alltmera integrerad världsekonomi och vårt ekologiska fotavtryck ute i världen växer snabbt.
Om man skall tro den debatt som förs är lösningen på problemen fortsatt tillväxt i ekonomin – i kombination med ny och bättre teknik, framför allt på energi- och transportområdet. Få debattörer ifrågasätter själva den ekonomiska modellen. Att göra detta är närmast som att svära i kyrkan.
Självklart är marknadsekonomiska instrument att föredra framför planekonomi. Men marknaden fungerar bara väl om ramverket är det rätta. När ramverket är fel – som i dag – går utvecklingen på många områden åt fel håll. Tillväxten blir oekonomisk och skapar mera problem än nytta. Om vi inte snabbt attackerar dessa brister är det min övertygelse att vi inom kort hamnar i en situation där drakoniska åtgärder blir nödvändiga – i realiteten en slags planekonomi.
Huvudorsaken till problemen, som jag ser det, är att ekonomins negativa effekter både på atmosfären och ekosystemen ligger utanför modellen. Skador på klimat och miljö behandlas som ”externa effekter” och ligger utanför det ekonomiska systemet.
Den nuvarande modellen fungerade hyggligt så länge de externa effekterna var begränsade. Men så är inte längre fallet. Dessa problem – vare sig vi talar om klimatpåverkan, skogsskövling, utfiskning, jordförstöring eller hälsovådliga föroreningar – är i dag de svåraste problemen vi står inför. Då den ekonomiska modellen inte fångar upp dessa borde det vara uppenbart för var och en att en genomgripande reformering behövs.
När kritik som denna framförs är responsen från ekonomernas sida vanligen av två slag:
- Dels att mera tillväxt skapar de resurser som behövs för att åtgärda de problem som tillväxten skapat. Ett slags cirkelresonemang som inte tar hänsyn till de gränser som Naturen ställer upp.
- Dels att de externa effekterna naturligtvis skall internaliseras i ramverket, främst i form av skatter och avgifter, och att detta är politikernas uppgift. Med facit i hand kan vi konstatera att politikerna misslyckats grovt. Och uppgiften har inte blivit enklare i och med globaliseringen. Tvärtom. Konkurrenskraften är prioritet nummer ett och alla regeringar sneglar på vad konkurrentländerna gör – ett slags Moment 22.
Därtill har det hos många politiker – inte minst på högerkanten – utvecklats en föreställning att ”röra så litet i marknaden som möjligt”.
Att reformera den ekonomiska modellen kommer inte att bli enkelt. Motkrafterna är starka och sitter på betydande resurser. Men i takt både med den fortgående klimatförändringen och krisen för många ekosystem kommer ett omtänkande att vara absolut nödvändigt.
Bland annat måste följande frågor snarast tacklas:
Att fortsätta mäta framsteg i samhället enbart som en funktion av BNP är orimligt. BNP är enbart en sammanräkning av all konsumtion och alla investeringar i ett land.
Skador på klimat och miljö borde dras ifrån, men så sker inte. Orkanen Katrina illustrerar problemet. Mer än 1 000 människor döda och materiella skador för 200 miljarder dollar. Ändå var katastrofen positiv för BNP i USA, främst genom en skjuts för byggindustrin i delstaten Louisiana!
Modellen utgår ifrån presumtionen att det finns en oändlig resursbas i Naturen som vi bara kan ösa ur, och likaså en oändligt stor soptunna för avfall och restprodukter. Båda dessa postulat är fel. Vi lever på en liten planet och de förnybara resurserna är starkt hotade i dag.
Naturen har bara ett värde i form av de produkter som handlas på marknaden, i form av mat, virke, metaller och så vidare. De många omistliga tjänster som ekosystemen utför, som rening av luft och vatten, reglering av det lokala och regionala klimatet, absorption av växthusgaser (”kolsänkor”), pollinering av växter, formandet av matjord med mera finns över huvud taget inte med i den ekonomiska modellen.
När viktiga ekosystem sviktar äventyras hela vår existens. Att faktorer som dessa lämnas utanför de ekonomiska kalkylerna är i längden orimligt.
Systemet med nuvärdesberäkningar riskerar att leda till helt fel beslut. Att över huvud taget försöka uppskatta framtida värden är svårt. Men att ställa framtida konsekvenser av till exempel klimatförändringen mot kostnader för åtgärder i dag är helt enkelt inte möjligt. Klimatsystemet är icke-linjärt och vi kan snart vara vid en punkt där klimatet skenar och då bristen på åtgärder leder till katastrof.
Förändringsarbete är alltid svårt. Särskilt i ett läge där undervisningen – både i skola och på universitet – inte hjälper människor att se samband och hur allting de facto hänger ihop. Dagens ekonomutbildning, till exempel, innehåller försvinnande litet av kunskap om hur klimat och ekosystem fungerar. Att reformera ekonomutbildningen är därför en viktig förutsättning för att förändringar i det ekonomiska ramverket skall vara möjliga att genomföra. Vem vågar sig på den utmaningen?
Lars Leijonborg har ett gyllene tillfälle att lyfta dessa frågor i den kommande forskningspropositionen.
Detsamma gäller Vetenskapsakademins ledning – som ju är utdelare av Ekonomipriset. Tänk om näste pristagare var en ekonom – typ Herman Daly – som förstått utmaningarna från både klimat och ekosystem och arbetar på ett nytt och bättre ramverk för ekonomin!
Anders Wijkman
Europaparlamentariker
